Inre rikedomMånadens rika kvinna

Månadens Rika Kvinna – Anneli Stålberg

Månadens rika kvinna - Anneli Stålberg @RikaKvinnor.se

Varje månad skildras nya insikter kring livet kopplat till ämnet rikedom. Vill du också inspirera oss med din story, tveka inte att kontakta Rikakvinnor.se

 

Glashjärtan och längtande själar

Rikedom för mig är den som känns i hjärtat

Utan den har vi egentligen ingenting. När jag funderade på min egen rikedom och en möjlig inspirerande berättelse kändes valet självklart. Skrivande såklart. Om att börja skriva sent i livet. Om hur det känns att ge ut en bok. Om min stora passion för att skriva och hur lyckligt lottad jag känner mig över att få göra just det. Men så tänkte jag på hur inre rikedom alltid blir större och mer självklar när man växer mentalt. Oavsett om det är av egen vilja eller om det tvingas på en i olika former och skepnader. Därför blev det viktigare att berätta om;

 

När livet kom emellan

En kväll i juni 2016 som lyckades både krossa och lyfta min själ till helt nya nivåer. En händelse som definierade mitt fortsatta liv. Kastade in mig i en berg- och dalbana av känslor. Lycka och sorg blandades våldsamt och mina tankar och känslor hamnade i oordning. Liv och död ger perspektiv. Tvingar en att tänka flera steg längre än man någonsin gjort innan

 

En längtande själ med rörelse som drivmedel

Våren var turbulent och full av rörelse. Jag har en längtande själ. En som vill vidare. Rörelsen är mitt drivmedel, utan den blir jag rastlös. Vi skulle äntligen tillbringa ett år utomlands med hela familjen, vi skulle till Fuengirola i Spanien. Vår äldsta son skulle ta ett sabbatsår innan högskolan och följa med oss. De andra barnen skulle gå i svenska skolan.

 

Äntligen rörelse. Äventyr. Nya upplevelser. Oändlig inspiration.

Förra gången vi gjorde en liknande utflykt, då till Mallorca, hittade jag tillbaka till mig själv. Till den jag var innan mina fyra högt älskade barn kom till världen. Jag började skriva. Nu var min lycka total. Ett helt år utomlands tillsammans med hela familjen.

Jag var bitvis tvungen att nypa mig själv i armen. Tills den där dagen i maj då äldsta sonen försiktigt meddelade att han nog ändå helst ville börja skolan på en gång om han kom in.  Hjärtat rasade i en hisnande fart. Tankarna rusade lika fort. Vilka möjligheter hade vi nu? Stanna eller åka iväg utan honom. Hur mycket jag än längtade iväg och bort blev det ändå stanna. Att åka så långt bort från honom just då kändes omöjligt. Längtan skulle bli för stor.

 

Firande och studenten

Studentdagen för vår äldsta kom och vi hade en helt fantastisk dag och kväll fylld av stolthet och lycka. Min pappa som var på sjukhuset just då kunde inte vara med. Han hade fått cancer, men vi hade fått veta att han hade 96 procents chans att överleva, så vi var inte oroliga. Det var tråkigt att han inte fick vara med och fira sitt första barnbarn som tog studenten. Men oj, vad vi firade! Dagen efter fyllde vår lillkille tio år, så festandet fortsatte lite till. Nästa dag var vi uppe hos pappa på sjukhuset och den nyblivna studenten fick visa upp sin studentmössa.

 

Oj, vad stolt morfar var

Han pratade vitt och brett med dem alla där på sjukhuset om hur osedvanligt duktig hans barnbarn var. Jag viskade, kämpa nu, i pappas öra, precis innan jag gick. Det gör jag, svarade han leende. Vi skulle ju snart ses igen, innan den planerade New Yorkresan som var en present till vår student och till dottern som gått ut nian med strålande resultat. Småkillarna hade också kämpat såklart. Vår sista resa hela familjen tillsammans på ett tag.

 

När allt faller

Samma kväll kom det samtal som förändrade allt. Pappa har lämnat oss. Allt faller. Likt iskallt, rasande regn landade vetskapen i mitt medvetande. Hur är det möjligt, vi träffades ju för bara några timmar sedan och han var glad, stolt och bara sig själv. Efter en turbulent taxiresa får vi se honom där i sängen på sjukhuset. Han ser fridfull ut. Som om han bara sover. Det till synes omöjliga är ett faktum.

 

En pappa ska alltid finnas vid ens sida

Vara en klippa och hjälpa en när livet är svårt. Nu finns han inte mer. Så fort kan en människa försvinna för alltid ur ens liv. Utan att man är redo. Läkaren och en sköterska kommer in och gör smärtan ännu mer olidlig. Det fanns aldrig någon chans för honom. Hans kropp var full av cancer och vi fick veta att de redan övergått till palliativ vård. Tystnad. Centrifug i huvudet. Snurrar, snurrar. Men de där 96 procenten då? Vad hände med dem?

Alla trodde vi visste. Någonstans har det gjorts ett helt galet misstag. Här och nu får vi det kastat i ansiktet. Mitt i sorgen blandar sig så många frågor att de inte får plats. Och vi tvingas leva mitt i det overkliga.

 

New York och begravning

Vi åker trots allt till New York några dagar senare. Där fick jag befinna mig en stund i en bubbla av overklighet. En där jag fick en liten välbehövlig frist där jag kunde slå ifrån mig den obevekliga verkligheten en liten stund till. Det blev bra. Vi lyckads njuta av tiden i denna helt magiska, fantastiska stad. Men väl hemma igen tog verkligheten vid.

Begravningen var vacker, rofylld och fylldes av pappas själ. Livet skymdes av en hel massa ”utan”. Utan på midsommar, utan på systers 50-årsdag, utan på sommaren och semestern och utan hans röst. En mamma som kämpade med en vardag överfylld av ”utan”. Och vi försökte hitta svar på hur det kunde ha gått så fel med informationen om pappas sjukdom, allt som tycks ha hamnat i luften och mitt emellan. Frågor vi aldrig fick svar på.

 

Jag blev påmind om döden

Själv drabbades jag av högt blodtryck och ångest. Jag blev helt enkelt påmind om döden och blev skräckslagen av tanken på att kanske tvingas lämna mina barn i förtid. Tänk om hjärtat bara skulle sluta slå. Alla sjukdomar i världen hotade mig. Tänk om jag skulle somna och aldrig vakna igen.

 

Livet är till för att levas

Och oavsett när och hur min tid på jorden är över, så vill jag leva fullt ut så länge jag bara får. Så den ställtid jag haft sedan dagen då min pappa dog, då allt förändrades, började äntligen gå mot sitt slut. Jag kunde börja tänka klart igen. Rädsla tar en inte framåt. Den gagnar ingen.

Det den däremot gör är att den får en att vilja leva bättre. Mer intensivt. Därför blev en sådan hjärtskärande händelse något som både krossade men också lyfte min själ till en ny mer genuin och äkta nivå. Det är jag tacksam över.

 

Glashjärtan

Någon gång i livet hamnar vi alla i situationer där hjärtat tycks förvandlas till glas. Skört, genomskinligt och krossat i tusen sylvassa delar som lämnar efter sig mer eller mindre läkta sår. Men har man tur så för det också med sig nya insikter. Kanske till och med en ny ödmjukhet och en tacksamhet för det oändligt värdefulla liv vi fått. Kanske hittar vi äntligen vår rätta och sanna väg när vi tvingats gå genom mörkret.

 

Till vårt äventyr som väntat på oss så länge

I somras åkte vi äntligen iväg på resan till Spanien och Fuengirola Och jag njuter fullkomligt ohämmat. Lever livet så fullt ut jag bara hinner och kan. Tråcklar mig fram till ett sant och äkta jag. Inte alltid lätt, men den viktigaste uppgift jag har i livet. Min pappas bild står alltid framme tillsammans med ett ljus, en blomma och här i Spanien också några fina snäckor och stenar. Som en påminnelse om livets ändlighet och vikten av att alltid följa sina drömmar. Livet är för kort för något annat.


Be fearless in the pursuit of what sets your soul on fire!

 Anneli Stålberg

 

Anneli har medverkat i flera novellsamlingar och skrivit romanen Glashjärta och novellsamlingen Synd – De sju dödssynderna tolkade av Anneli Stålberg. Och hälsar oss att; ”den där berättelsen om min passion för skrivandet hoppas jag få berätta en annan gång.”

 

Vill du veta mer om Annelie finns hon här:
facebook.com/anneli.stalberg.forfattare
instagram.com/annelistalberg

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.