När jag var sexton år gammal var jag stensäker på livet. Jag hade allt utstakat. Först skulle jag börja på ProCivitas, sen skulle jag vinna årets UF-företag på Stockholmsmässan, sen skulle jag flytta till England och läsa business och parallellt driva världens mest framgångsrika företag där jag skulle tjäna asmycket pengar. Klart slut.

Två år senare och jag har precis överlevt höstterminen i tvåan på gymnasiet. Jag säger precis för när julledigheten väl var kommen var jag långt ifrån fit for fight för att klara av lovjobbet på McDonalds.

Istället var min kropp slutkörd av för mycket träning, för lite mat och vila, slutkörd av för högt tempo och för mycket prestationsångest. December kantades av dagliga panikångestattacker innan min pappa satte ner foten. Jag kommer ihåg hur jag för tusende gången hade snäst av både honom och mamma vid middagsbordet, ett middagsbord som jag gjorde allt för att undvika för att slippa äta. När de inte längre gick på mina lögner om att jag var mätt eller att jag redan hade ätit stormade jag upp på mitt rum.

När kalendern såg någorlunda hanterbar ut -slocknade jag

När jag väl kom ner igen var det två par oroliga ögon som mötte mig. Jag bryter ihop och ännu en panikångestattack kommer över mig. “Såhär kan vi ju inte ha det”, säger pappa förtvivlat och får slutligen medhåll från mig. När attacken har ebbat ut plockar vi fram min kalender och mina samlade att göra listor. I takt med att vi stryker punkt efter punkt, bokar av åtagande efter åtagande så blir min kropp allt mattare. Tröttheten som jag har hållit på avstånd hela hösten med hjälp av alkohol, träning och kontroll över kosten, gör sig påmind med sin fulla kraft och när kalendern ser någorlunda hanterbar ut igen slocknar jag.

Dagen efter säger jag upp mig från mitt jobb, slutar med min älskade volleyboll och klipper mitt gymkort. Den dagen blev starten på min resa mot inre rikedom och mot att älska mig själv, på riktigt.

Med min vän på studenten, en dag som representerar början på mitt drömliv.

Jag har alltid varit en drömmare

Mitt namn är Ida och jag är tjugo år gammal. Tjugo år låter ungt i mångas ögon men jag känner mig mycket äldre. Jag har alltid varit en drömmare och där jag kommer ifrån skulle nog många säga att jag är lite för mycket. Att jag vill lite för mycket. Jag är en drömmare och det är jag glad för. Det har hållit mig flytande ovanför småstads mentaliteten där man inte ska få för sig att man är något. Sanningen är att jag visst det är något, jag är något fantastiskt och det är du med.

En vy från Porto där jag stannade till under min första resa ensam. En resa som fick mig att växa som person och samtidigt möta fantastiska människor.

Att komma till den insikten, om att jag är fantastisk och värd så mycket kärlek, har inte varit utan motvind. När jag på höstterminens sista dag i tvåan gav mig själv tid att tänka efter, drabbades jag av något som man nog kan kalla för en smärre identitetskris. För vem är jag när jag inte längre identifierar mig efter min förmåga att prestera? Vad tycker jag om att göra, bara för min egen skull? Vad tycker jag om att äta, om jag inte måste ta hänsyn till mina regler om vad jag borde tycka om? Ris, kyckling och ett kontrollbehov utan dess like är inte är så himla festligt i längden.

Mitt första fokus var att börja älska mig själv

Frågan om vem jag är har jag haft i mitt bakhuvud sen dess och jag tror det är där någonstans som min inre rikedom är belägen. De senaste åren har varit ett neverending äventyr som inte har någon slutdestination. Mitt första fokus var att börja älska mig själv. Det är något som jag övar på dagligen och idag är jag stolt över att säga att jag älskar mig själv till hundra procent. De flesta dagarna, i alla fall. De dagarna jag inte gör det ser jag till att vara extra snäll mot mig själv istället för att falla in i mina gamla mönster av att straffa mig själv med träning, kvarg och ännu mera
prestation.

Först när man älskar sig själv kan man börja leva sitt drömliv. Nu är jag i en process där jag genom att lyssna på min magkänsla utforskar var min nyfikenhet och min lekfullhet väcks. Där nyfikenheten och lekfullheten finns, dit pekar min inre kompass. På så sätt skapar jag, dag för dag, mitt drömliv. Jag tror, fullt och fast, att man inte kan vara lyckligare än man är just i denna stund. Att i allt man går igenom, i allt man upplever finns det något att lära om sig själv och om sin omgivning. Där hittar man sin inre rikedom, och den börjar med dig.

Idas 3 övningar för självkärlek

Tacksamhet

Att fokusera på allt man är tacksam för har varit en nyckel för mig i min resa mot självkärlek. Skriv ner 3 saker som du är tacksam för dig själv varje morgon och 3 saker som du är tacksam över med dagen när du går och lägger dig.

Yoga & Meditation

När jag landar på yogamattan blir det så himla tydligt vad jag tänker. Här blir jag medveten om min sabotör, den där elaka rösten som trycker ner en själv och tänker dömande tankar om andra. Ta en stund och lyssna på vad rösten säger och ersätt den med kärleksfulla tankar.

För dig själv

När man har ett fullt schema är det lätt att glömma bort sig själv. En vän frågade mig en gång när jag mådde dåligt, vad jag tyckte var roligt att göra. Jag kom inte på en enda sak som inte var kopplat till prestation. Ta en stund varje dag och gör något bara för dig själv och bara för att du tycker det är roligt. Om det så är att dansa i regnet, baka en kaka eller ta en powernap! Huvudsaker är att du gör det för din skulle och ingen annans.

Känn dig fri att följa inspirerande Ida på idasvensson.nu samt via instagram