Inre rikedomMånadens rika kvinna

Månadens Rika Kvinna – Carolina Mattsén

Månadens rika kvinna - Carolina Mattsén @RikaKvinnor.se

Varje månad skildras nya insikter kring livet kopplat till ämnet rikedom. Vill du också inspirera oss med din story, tveka inte att kontakta Rikakvinnor.se

 

Vart du än går

Allt ändrades dagen då han rullade in på operationssalen i Lund. Jag var naiv och ville inte se allvaret med operationen eller hur svår den faktiskt var. Jag ville inte se, inte höra, inte inse att detta kunde förändra våra liv till det sämre.

Jag förstår nu att det var ett sätt att skydda mig själv, skydda min familj och min liv. Men jag blev snart varse att livet aldrig mer skulle bli sig likt. Operationen tog över 11 timmar och fast min mamma gjorde allt för att skingra mina tankar så var det 11 timmar av totalt kaos i mitt huvud. Det hann gå en morgon, en förmiddag, en eftermiddag och så kom kvällen. Skulle de aldrig ringa och säga att operationen var färdig, att allt hade gått bra och att min stora trygghet mådde bra.

Telefonen ringde och det var läkaren: ”Operationen var svårare än vi trodde, vi har försökt stoppa blödningar nu i fyra timmar och han blöder fortfarande. Läget är allvarligt men ganska stabilt!

Pang! Där slog verkligheten till som en käftsmäll och mitt liv blev aldrig som innan.

 

Jag fick komma upp på uppvaket och tog mamma med mig

Där låg någon som påminde om min man, men han var tio kilo tyngre på grund av all vätska de gett honom. Det var slangar, pipande apparater, sköterskor i vita kläder och så mannen som såg ut som min man. Han hade en slang ner i halsen för att hjälpa till med andningen. Sköterskan förklarade vad allt var, varför maskinerna pep till ibland. Då blev det svart, jag bröt ihop och allt kom över mig. Jag kan förlora min man, livet hänger på en skör tråd och jag kan inte göra någonting för att påverka utgången.

Det var där och då min resa som anhörig började. Det var där jag fick lära mig allt om hur sjukvården fungerar, hur mycket pappersarbete det är med myndigheter, hur mycket man måste kämpa och slåss för att få nån hjälp. Jag fick lära mig att öppna alla sinnen för att kunna känna av hur Joakim mådde, när något var på gång, för att kunna ligga steget före. Dagarna efter operationen – som han aldrig återhämtade sig från – blev starten på en ny relation.

Sakta förändrades livet hemma. Från att ha haft ganska vanliga roller så kunde inte Joakim delta på samma sätt i vardagen. Han skötte så mycket han kunde via datorn, men huvudansvaret låg på mig. Våra två barn var små, två och fyra år. Jag jobbade heltid och vi hade ingen hjälp hemma.

Joakim behövde omsorg stor del av dygnets alla timmar, det var omläggningar, mediciner, injektioner, läkarbesök och han kunde bli dålig på ett ögonblick. Han var infektionskänslig så hemmet spritades flera gånger per dag.

Ganska snabbt märkte jag hur vårt förhållande förändrades, vi gick in i andra roller. Kärleken till varandra fanns alltid kvar och växte sig starkare men jag blev snabbt vårdare, mamma och anställd. Allra sist hustru och Carolina.

Vi fann oss ganska snabbt i våra nya roller – det var ju bara för ett tag, han skulle ju bli bättre av klaffbytet. Läkarna kunde inte ge några besked om när vi kunde förvänta oss en vändning, när han skulle börja bli bättre.
Tiden gick, jag pressade mig att orka en dag, en vecka, en månad till. Månaderna blev till ett år.

Det året var som en berg- och dalbana. Joakim åkte in och ut på sjukhus, flera gånger fick vi besked att nu var nog sista stunden kommen. Men han återhämtade sig alltid och hans kropp orkade en stund till.

Vi ansträngde oss hela tiden och försökte anpassa oss efter de förutsättningar vi hade, Joakim som sjuk, en kropp som inte orkade och fungerade, att känna sig som en främling för sina barn som inte kände igen sin pappa efter två veckor på sjukhus.

Barnen var med på sjukhuset så ofta tillfälle gavs, vi förklarade och lät dem ställa alla frågor de hade. Men deras relation med pappa blev aldrig som förut. Jag blev deras trygghet och de var som iglar på mig. Återigen kände jag pressen att vara stark, inte bara för Joakim utan också för barnen.

Jag tampades med det ständigt dåliga samvetet för att han kände sig som en belastning för mig. Jag pressade mig själv till att orka. Att dag som natt vara på helspänn, alltid ha jour och finnas för Joakim och barnen. Orka kämpa och bråka med myndigheter och sjukvård. Den ständiga oro för om vi skulle ha assistanspersonal, där till det dåliga samvetet mot min arbetsgivare då jag ofta fick åka hem. Det fanns dagar då jag ville packa en väska och dra, lämna Joakim och allt runtomkring. Flera gånger när han blev dålig och låg nästan medvetslös hemma utan kontakt. Då ville jag bara skrika. ”Skärp till dig för fan, du är inte så dålig. Bit ihop”. Det var ju det jag gjorde.

 

Fredagseftermiddagen på jobbet kom frågan: ”Vad ska ni göra i helgen?”

Alla rabblade upp vad de skulle fixa hemma, ha gäster och vad de skulle äta. Vi kunde inte planera, jag visste aldrig vad som väntade när jag kom hem eller när jag vaknade. Skulle han bli dålig, skulle han dö?

Jag saknade närheten, mysiga stunder i soffan, jag saknade att kunna ligga nära och känna mig trygg i hans famn. Det var jag som stod för tryggheten nu, det var jag som kände honom utan och innan. Jag saknade sexlivet, att bli sedd och känna mig vacker och åtrådd. Vi kunde inte sova tillsammans då alla sovrum var på övervåningen och dit kunde inte Joakim gå. Så han fick ett eget sovrum på bottenplan. Ifrån oss, sin familj.

Våra roller och vår relation förändrades drastiskt, livet kändes som en mardröm och tankarna på hur man skulle orka fanns ofta. Men kärleken växte sig starkare för varje dag. Vi blev trots allt ett sammansvetsat team som kunde läsa varandras tankar. Fast vi var i från varandra kunde vi kommunicera via tankar. Vi hade en speciell koppling till varandra, total tro på den andre.

 

Den 18 juli 2008 orkade inte Joakims kropp längre och himlen fick ännu en ängel

Vi var en ung familj, mitt i livet med barn, villa, fredagsmys, charter och heltidsjobb. Det fanns inte så mycket stöd och hjälp att få, vilka bidrag man hade rätt till, alla samtal med försäkringskassan, biståndshandläggare, möten med läkare, ja allt fick vi (jag) ta reda på själva. Våra barn var små, 3 år respektive 5 år när Joakim gick bort, jag blev änka innan jag fyllt 30 år.

 

Vem var jag Nu?

Under en så lång tid hade jag varit anhörig, vårdare, administratör, mamma, fru… att jag inte visste vem Carolina var. Jag visste inte vad jag tyckte om, vad jag hade för intressen eller vad jag ville med livet. Jag hade tappad bort mig själv och resan för att hitta nya Carolina tog tid. Inte skulle jag bara bearbeta sorgen, allt praktiskt runt omkring, barnen och deras sorg. Jag var tvungen att lära känna mig själv igen.

Istället för att vara ärlig mot mig själv och ge mig tid gjorde jag om mig själv åter igen, i ett försöka att passa in. Jag ville vara som alla andra, jag ville ha en vanlig familj, inte vara änkan. Så jag gjorde om mig, spelade teater och försökte leva upp till en person som inte var jag.

Inte blev jag lycklig och charaden höll i några år, Jag var inte lycklig någonstans och allt började rasa igen. Magkänslan hade under dessa år skrikit högt. SLUTA LJUGA FÖR DIG SJÄLV!!! Men det är inte lätt att bara sluta, även om man inte mår bra. För vem var jag nu då? Vem var jag igen? Jag hade ju fortfarande inte hittat den riktiga Carolina, som var mig själv fullt ut.  Sen gick det inte längre, jag förtjänade att vara lycklig fullt ut. Jag behövde leva MITT LIV, på mitt sätt.

Jag var tvungen att bryta upp, flytta och köpa något eget, något som var mitt och barnens där VI fick bestämma hur saker skulle vara.  Känslan av att livet är så mycket mer var starkare än känslan av att spela med i charaden. Jag ville leva livet fullt ut. Jag förtjänade att leva det bästa liv jag kunde, för mig själv och för barnen.

Det blev min nya start och ett steg följs av fler. Ju bättre och gladare jag blev ju lättare gick det att följa den inre rösten.  Jag började lyssna inåt, vad gör mig glad!? När känner jag mig framgångsrik och vad har jag för drömmar?! Jag började prioritera mig själv, tillät mig vara egoistisk och alla beslut jag tog kom från hjärtat.

Att tappa bort sig kan man göra på olika sätt i livet. Det kan vara separationer, barnen flyttar hemifrån, arbetslöshet, sorg, förlust… Alla jobbiga på sitt sätt och skall aldrig jämföras.

Här är jag nu! Ärlig mot mig själv, följer mitt hjärta och låter själen styra. Aldrig går jag tillbaka. Idag jobbar jag som möjliggörare och bemötandeexpert. Jag lever mitt drömliv, har sagt upp min fasta anställning för att våga leva livet fullt ut. Jag är tacksam för varje dag jag får leva, alla erfarenheter jag bär med mig, för utan dem skulle jag inte vara den jag är idag. Med hjälp av mina erfarenheter förstår jag mina kunder på ett djupare plan.

Du har alltid ett val när du går igenom en livskris. Antingen låta den dränera dig på livet eller ta till vara på erfarenheterna för att kunna leva det bästa liv du kan.

Du har valet att kunna leva det liv du önskar.

 

Carolina Mattsén 2017

Möjliggörare & bemötandeexpert

http://www.carolinamattsen.se

Kommentera gärna så att vi tillsammans kan lära och utvecklas