Detta är en artikel från Sydsvenskan publicerad 2022-07-31 digitalt och i papperstidningen i sommarserien: Pengar på fickan
Vad tänker du om tankarna i artikeln? Hiss eller diss? Kommentera gärna nedan! Tillsammans blir vi klokare!
Det är nu man ska köpa!
Signe Mallén är sexton år och sommarjobbar med barn inom kommunen. Det är rätt kul, hon har precis börjat arbeta för pengar. Men när hon är trettio hoppas hon inte behöva göra det mer.
– Målet är att pengarna jobbar för mig, berättar hon.
På telefonskärmen visar hon sina förebilder på Tiktok, Youtube och Instagram. Investerare som delar med sig av sina tips med färgglad grafik.
Eftersom hon är under arton får hon lite hjälp av sin pappa med det tekniska, men pengarna är hennes egna. Av sommarjobbslönen på cirka 8 000 kronor hoppas hon kunna investera en tredjedel. Sedan ska hon fortsätta så, och vid trettio ska pengarna ha vuxit till ett så stort kapital att hon kan leva på avkastningen.
Att börsen på senaste tiden gått ner bekymrar henne inte så mycket. Det betyder ju rea på aktier. Särskilt för den som först tänkt använda pengarna om sisådär femton år.
– Det är nu man ska köpa. Det är sorgligt när man ser alla röda siffror, men det går alltid upp med tiden, säger hon lugnt.
Jag hade inte kunnat bli miljonär så fort om inte finanskrisen kommit
Man kan säga att Signe Mallén är ett barn av sin tid. På senare år har historierna duggat tätt i svenska medier om vanliga svenssons som genom flitigt sparande kunnat lämna arbetslivet redan i tidig medelålder. Gemensamt för berättelserna är att det sällan handlar om några höga inkomster från början. Det talas mer om att pressa ner utgifterna. Med hjälp av ränta på ränta bygger man sedan ett pensionskapital på börsen. I den omskrivna boken ”Ut ur ekorrhjulet” beskriver exempelvis paret Maribel Leander Lindberg och Oskar Lindberg hur de drog ner sina utgifter till 20 000 kronor i månaden, började spara och idag kan leva på passiva inkomster.
En klassiker i genren kom redan i november 2006. Då gjorde den anonyma bloggaren ”Miljonär innan 30” sina första inlägg, där han – förutom att redovisa sina placeringar – bland annat tipsade om sådant som att vitaminpiller är billigare än frukt. I samband med vårens börsnedgång intervjuades bloggaren, som nu gjort sin exit från arbetsmarknaden, av Dagens industri. Där påminde han – precis som Signe Mallén – om att ras historiskt gynnat den som sparat långsiktigt.
– Jag hade inte kunnat bli miljonär så fort om inte finanskrisen kommit, sa han.
Allt fler svenskar har börjat investera i aktier senaste decenniet
David Larsson Heidenblad är historiker vid Lunds universitet. Han har forskat på Fire-rörelsen, drömmen om ekonomiskt oberoende och finansialiseringen av vardagslivet.
Det är inte en ny dröm att spara sig till ekonomisk frihet, men just det senaste dryga decenniet har den för många tett sig mer realistisk. Fram till nu har börsen i princip stigit oavbrutet sedan 2009, om man bortser från en dipp i början av coronakrisen. Till det kan man lägga en oförutsebar arbetsmarknad och lösare sociala skyddsnät. Då är det kanske inte så konstigt om många yngre betraktar börsen som en trygghet. Allt fler svenskar har börjat investera i aktier det senaste decenniet och tillströmningen har varit störst i åldersgruppen 20 till 40. En trend som förstärkts under coronaåren.
David Larsson Heidenblad, historiker vid Lunds universitet, har tittat på hur drömmen om ekonomiskt oberoende vuxit sig stark i Sverige. Han ser den som ett exempel på ”finansialiseringen av vardagslivet”. Vanliga medelinkomsttagare har börjat tänka mer i termer av investeringar och avkastning. Det är inte en slump att tendensen förstärks i samband med kriser, menar han. Folk blir av med jobben, framtiden verkar oviss samtidigt som börsen snart vänder upp igen.
– Finansialiseringen brukar fördjupas för varje kris. Så har det blivit efter nittiotalskrisen, finanskrisen, brexit och corona.
Ekonomisk frihet – Fire – En identitetsfråga eller protest?
Men för några tycks idealet om tidig pension också ha blivit något mer. En identitetsfråga, en livsstil och – paradoxalt nog – en protest mot det ekonomiska systemet.
Elisabeth Svensson hade sparat och investerat pengar i ungefär tio år för att uppnå ekonomisk frihet innan hon fyllde 40.
Elisabeth Svensson var i tjugoårsåldern när hon bestämde sig för att bli ekonomiskt fri. Den utlösande faktorn var ett diagram i Robert T Kiyosakis bok ”Rich dad, poor dad” från 1997.
– Jag kände mig så jäkla lurad av systemet, minns hon.
På den vänstra sidan av Kiyosakis ”inkomstkvadrant”, som ofta återges på privatekonomiska självhjälpsbloggar, finns löntagare och egenföretagare. De tjänar pengar genom att sälja sin egen tid. En knapp resurs. På den högra sidan finns företagare och investerare. De tjänar pengar på pengar. Det är det enda sättet att bli riktigt rik på, resonerar Kiyosaki, som själv är företagare och bland annat skrivit en annan bok tillsammans med Donald Trump. I motsats till snacket om ”hårt arbete” måste man helt enkelt frigöra sina inkomster från sin egen ansträngning.
”Poor dad”, Kiyosakis egen pappa, var en högutbildad akademiker som knegade på hela sitt liv. Han hade aldrig gott om pengar. ”Rich dad” – hans kompis pappa – hoppade av grundskolan men blev ändå förmögen.
Elisabeth Svensson satte upp ett mål: hon skulle flytta över på den högra sidan av inkomstkvadranten. Före fyrtio skulle hon ha så mycket pengar att hon inte behövde arbeta om hon inte ville.
När hon var trettiosex hade hon plötsligt nått dit, och utan att ta till någon extrem sparsamhet. Genom en oväntad investeringschans hade hon blivit mångmiljonär och med råge var nu hon och hennes sambo ekonomiskt fria.
Då drabbades hon av nedstämdhet och tomhet.
– Jag hade haft tanken att när jag väl har nått mitt allra högsta ekonomiska mål kommer allt bli så bra. Men ingenting hände. Tvärtom kändes det jättemärkligt: vad ska jag göra nu? berättar hon.
Många missförstår poängen med ekonomisk frihet och fire
Idag driver hon sajten Rikakvinnor.se där Elisabeth genom RikaKvinnor AKADEMIN vill inspirera andra kvinnor att spara sig ekonomiskt fria. Detta genom att måla upp strävan efter ekonomisk frihet som en hel livsstil, där det yttersta målet inte är att bli förmögen. Under fliken ”Bli rik” på hemsidan finns två rubriker: ”Finansiell rikedom” och ”Inre rikedom”. På den första kan man läsa om fastighetsinvesteringar och hållbart sparande. På den andra om mindfulness, meditation och personlig utveckling.
Hon menar att många missförstår poängen med ekonomisk frihet.
– Det handlar inte om att sitta på en strand och dricka drinkar. Det handlar om att äga sin egen tid. Vi lever i ett samhälle där vi ständigt förväntas producera mer, leverera mer, konsumera mer. Det tär på oss själva, det tär på naturen, säger hon.
– Vi som växte upp på 80-talet hade föräldrar som jobbade väldigt mycket. Vi ser att det inte är någon som ligger på sin dödsbädd och önskar att de hade jobbat mer. Vi vill umgås med familjen och ägna oss åt fritidsintressen.
”Crack the system” hellre än att engagera sig politiskt
Men det finns ju en hake med att vara tillväxtkritisk och samtidigt förespråka att fler ska leva på utdelningar och aktieförsäljningar: Upplägget bygger på att andra jobbar och konsumerar. Ingen tillväxt, ingen avkastning. Man sågar på samma gren som man sitter på.
Elisabeth Svensson tycker att paradoxen ligger i systemet, inte i hur hon förhåller sig till det.
– För att något nytt och bättre ska kunna födas behöver nuvarande system gå sönder. Jag brukar ställa frågan: vad är lättast att föreställa sig, jordens undergång eller kapitalismens undergång? säger hon och svarar:
– Tyvärr är det jordens undergång. Antingen så spelar man spelet, eller så förlorar man ganska rejält.
Hur kommer det sig att du inte engagerar dig politiskt istället? Man skulle ju också kunna driva på för exempelvis basinkomst eller sex timmars arbetsdag på politisk nivå?
– Jag tror det är svårt. Det är bättre att slå från gräsrötterna. Crack the system.
Det handlar om att ta tillbaka sin tid
Kan man vara motståndare till dagens ekonomiska system samtidigt som man livnär sig på aktier? En antikapitalistisk kapitalist?
Elisabeth Svensson är inte ensam om att vara inne på det spåret. Samma tankar finns i den rörelse som kallas Fire – Financially Independent, Retire Early.
Peter Adeney, känd som Mr Money Mustache, är en fyrtioåttaårig programutvecklare som bor i Colorado. Han har varit pensionerad i arton år. Och han är något av en guru inom Fire-rörelsen. Hans anhängare – de kallar sig ”mustachians” – samlas ibland på pengaprat-träffar, och kan ses bära mustascher till hans ära.
På sin muntert aggressiva blogg föreläser Mr Money Mustache för miljontals läsare om att cykla istället för att köra bil, installera ledlampor, sluta köpa take away-kaffe och hänga tvätt i stället för att torktumla (”inga ursäkter accepteras, du har massor av tid nu när du har gjort dig av med din kabel-tv”). Allt för att nå en ”sparkvot” på omkring 75 procent och kunna sluta arbeta inom ett decennium.
Precis som för Elisabeth Svensson handlar det om att vinna tillbaka sin tid. Men Fire-rörelsen beskriver det mer dramatiskt: Genom att ge sig in i snurran av lönearbete, konsumtion och skulder ger man bort sitt liv. Frihet handlar om att leva på så lite pengar som möjligt, både före och efter pensionen. På många Fire-bloggar finns en kalkylator som kallas för ”Real Hourly Wage”, där man kan räkna ut hur mycket ”livsenergi” det kostar en i minuter att exempelvis köpa en kopp kaffe.
Jag försöker bara få rika människor att sluta förstöra planeten
Ett av Mr Money Mustaches mest populära inlägg handlar om ”fyraprocentsregeln” som innebär att ens årliga utgifter vid pensionering högst ska vara fyra procent av det ihopsparade kapitalet. Det räcker för att man inte ska nalla för mycket när avkastningen periodvis blir lägre än väntat. Den som exempelvis behöver 20 000 kronor i månaden att leva på behöver enligt den tesen spara ihop ett kapital på sex miljoner kronor för att kunna sluta jobba. Siffran bygger på historiska börsdata och det finns förstås inga garantier för att det blir så i framtiden.
De typiska mustachianerna har relativt högavlönade jobb som ingenjörer eller programmerare, enligt en enkät på bloggen. Omkring tio procent av läsarna jobbar i finansbranschen.
När tidningen The New Yorker besökte Peter Adeney 2016 mötte de en man som skällde ut reportern för hans bilresa dit och som använde ett skruvstäd för att krama ut mer saft ur limefrukter. De fick också höra vad han själv ser som sin egentliga agenda, bakom fasaden av ekonomisk självhjälp:
– Jag försöker bara få rika människor att sluta förstöra planeten.
Så är Fire-rörelsen en sorts vänsterrörelse? Eller tvärtom en nyliberal strömning? Den frågan ställer sig nationalekonomerna Nick Taylor och William Davies, verksamma vid Goldsmiths College i London, i artikeln ”Finansialiseringen av anti-kapitalism?” från ifjol. De har intervjuat och läst aktivister inom rörelsen, bland annat just Peter Adeney.
Fire – En ny kritisk orientering mot kapitalism?
Å ena sidan: Att förespråka att fler ska leva på fonder är att göra sig till en del av ”massinvesteringskulturen”. Man legitimerar ett system som fördelar mest resurser till de rikaste, resonerar de. Idealet om att själv kämpa sig till ett ekonomiskt oberoende lägger dessutom mycket ansvar på individens karaktärsstyrka. Vanliga lönearbetare ses som losers. Om människor förr om åren uppmanats att känna ”passion” för sina jobb för att passa in på arbetsmarknaden, så uppmanas de nu att omfamna livet som sina egna pensionsförvaltare. Mönstret blir likartat: den enskilda ska ta ansvar för samhällsekonomiska misslyckanden genom att läsa självhjälpsböcker och disciplinera sig.
Å andra sidan: På psykologisk nivå representerar Fire ”en ny kritisk orientering mot kapitalism”, skriver forskarna. Aktivisterna genomför stora livsstilsförändringar som att minska sin konsumtion och sina utsläpp, genomskåda reklam och avstå från riskabla lån. Många intervjuobjekt i studien är tidigare anställda inom tech- och finansbranscherna. De har vänt ryggen mot ett arbetsliv som framstod som ohållbart, inte mot arbete överhuvudtaget.
Mer stabilt att förlita sig på börsen än på arbetsmarknaden
Forskarna beskriver Fire som ett uttryck för ”assetization”, alltså att det blir allt vanligare att tänka på sitt liv och sina ägodelar i termer av tillgångar som man ska tjäna pengar på. Vanliga medborgare följer bara samma väg som banker, företag och stater redan slagit in på, resonerar de. De vill leva på passivt ägande och de vill slippa de andra komponenter som krävts för att kapitalismen ska fungera: risk, arbete, innovation, effektivisering. Alla vill bli rika utan att anstränga sig. Om det inte går ihop så är det inte Fire-aktivisterna man borde rikta blicken mot.
När BBC nyligen gjorde en kortdokumentär om Fire-rörelsen framgick det tydligt att många ser Fire som en lösning när välfärdssystemen fallerar. En pappa pratade om möjligheten att vara föräldraledig med sin son. Ett par påpekade att tre ekonomiska kriser bara gjort det ännu tydligare för dem att det är mer stabilt att förlita sig på börsen än på arbetsmarknaden.
Människor lär sig ofta om ekonomi genom imitation
Det är först under 2010-talet som Fire blir ett begrepp i Sverige, berättar David Larsson Heidenblad. Det är också då den bredare drömmen om tidig pension slår igenom och medierna börjar publicera berättelser om vanliga 40-åringar som lämnat ”ekorrhjulet” genom att leva på passiva inkomster. Det sammanfaller ungefär med att investeringssparkontona införs 2012 och det blir enklare för småsparare att gå in på börsen. Han ser rötterna i bland annat det amerikanska 1990-talets idéer om ”finansiell demokratisering”. Det är då den tidiga Fire-inspiratören Vicki Robin dyker upp i Oprah Winfrey Show, pekar på en räcka klädgalgar och förklarar hur mycket ”livsenergi” man förlorar på att lägga pengar på sådant. Det är också då som Robert T Kiyosaki ger ut ”Rich dad, poor dad” och sitt spel ”Cashflow”, som ska lära vanliga fattiglappar att tänka som investerare och företagare.
Finansialiseringen av vardagslivet i Sverige beskriver han som en lång process. Från 1970-talets statliga initiativ för fondsparande, åtföljda av 1980-talets börsuppgång och så premiepensionssystemet som kring millennieskiftet gör svenskarna till sina egna kapitalförvaltare.
Men det är först med sociala medier som idéerna om att spara sig till ekonomiskt oberoende exploderar. Finanstwitter blir stort och det startas flera Facebookgrupper om småsparande.
– Människor lär sig ofta om ekonomi genom imitation. I praktiken har det betytt att man kollat på hur andra i familjen gör. Särskilt som man i många andra sociala sammanhang inte pratar så mycket om vad man gör med sina pengar. När Facebook slår igenom börjar det dyka upp grupper där folk pratar pengar öppet och ”sparar tillsammans”, berättar David Larsson Heidenblad.
Syftet med Fire är att få välja vad man vill göra med sin tid.
Signe Mallén och hennes föräldrar har funderat en del på var hennes intresse för aktiemarknaden kommer ifrån. Pappa jobbar på Arbetsförmedlingen, mamma som universitetslektor. Efter att hon själv börjat investera på börsen har även hennes föräldrar börjat läsa på lite grann, men det är inget de strävat efter att försörja sig på.
– Min farfar var bankdirektör, så vi skojar om att det hoppat över en generation, säger hon.
Om hon lyckas bli ekonomiskt oberoende är planen inte att lata sig. Syftet är att få välja vad hon vill göra med sin tid.
– Om jag till exempel startar företag är det bra att veta att jag har en backup om jag misslyckas, säger hon.
– Har du pengar så har du frihet.
Text. Ida Ölmedal
Detta är en artikel från Sydsvenskan publicerad 2022-07-31 digitalt och i papperstidningen i sommarserien: Pengar på fickan
Inflationen rusar, börsen skakar. Pengar är ordet på allas läppar. Men hur ser de längre linjerna ut? I sommar publicerar kulturredaktionen en serie texter om ekonomins betydelse i samhället – och i våra liv.
Vad tänker du om tankarna i artikeln? Hiss eller diss? Kommentera gärna nedan! Tillsammans blir vi klokare!
